Sir Noelo – Skuggornas Man

Ingen visste riktigt varifrån han kom. Vissa sa att han en gång bott i London, andra att han synts i Istanbul, maskerad bakom en bok i ett rökigt kafé. Han kallade sig själv Sir Noelo – med ett leende som aldrig riktigt nådde ögonen och en röst så lågmäld att man nästan tvivlade på att han sagt något alls.

Han levde stillsamt nu. Ett hus i utkanten av staden, omgivet av höga häckar och ett orimligt stort antal fågelholkar. Han sågs ofta promenera längs stranden i gryningen, iförd trenchcoat, oavsett väder. Men det var inte hans klädsel som fick folk att viska – det var hans närvaro. Som om han hörde mer än han borde, som om han aldrig riktigt var bara där.

På biblioteket läste han böcker på främmande språk, böjda i konstiga vinklar som om han ville undvika insyn. Han log vänligt, men det fanns alltid något i blicken. En sorts beredskap. Som om han räknade ut nödutgångarna i varje rum han steg in i.

Grannarna spekulerade. En pensionerad ekonom trodde att han jobbat för MI6. En gammal lärare påstod att hon känt igen honom från en bild i en avlägsen historiebok om kalla kriget. Ingen hade någonsin sett honom svara i sin mobiltelefon – han bar den alltid avstängd. När någon ringde på hans dörr, öppnade han alltid exakt 17 sekunder senare. Inte en mer, inte en mindre.

Sir Noelo kommenterade aldrig ryktena. Han log bara. Och just det där leendet, inte fullt vänligt, inte fullt avslöjande, var det som störde folk mest. Det kändes som om han visste något du inte visste. Som om han sett något du aldrig borde se. En gång frågade en nyfiken barnfamilj om han varit utomlands mycket.
– Ibland, svarade han, och tittade upp mot himlen som om han mätte vindens riktning snarare än mindes platser.
Vid ett tillfälle försvann han i tre veckor. Inget meddelande, ingen förklaring. När han återvände var hans hår aningen kortare och han gick med en lättare halt. När någon frågade hur han haft det svarade han bara:
– Fåglarna kvittrade annorlunda där. Och det var allt.

De som vågade komma nära märkte att han var ovanligt duktig på att läsa människor. Han visste vad man ville säga innan man hann säga det. Han visste när någon ljög. Och om man försökte ta ett foto av honom, såg det alltid ut som om han tittade rakt in i kameran, även om han stod med ryggen till.

En gång hördes han mumla i sömnen, genom det öppna fönstret:
– Kodnamn aktiverad... kontakt neutraliserad...
Sedan blev det tyst.

Sir Noelo lever fortfarande där, bakom sin häck, med fåglarna och sina rutiner. Och även om ingen vet exakt vem han är – så är det kanske just därför ingen vågar fråga.
(Skrivet av Chat gpt 27 / 5 - 2025)